Sen medeltiden reglerades brukandet av jorden i byarna enligt solskiftet. Varje bybo fick en andel av varje åkerstycke som byn ägde. Alla hus var samlade i byform, ofta runt en kyrka. Varje åker var splittrad i flera tegar. Varje bybo hade sin andel i respektive åkerstycke. Detta innebar att alla bönder i byn var tvungna att använda samma växtföljd och plöja och så och skörda samtidigt. Även om han ville hade den enskilde bonden ingen möjlighet att genomföra några förändringar i sitt eget jordbruk. För att modernisera jordbruket och få bättre avkastning av jorden utfärdades 1749 författningen om storskifte. Syftet var att samla hemmanens marker till så få skiften som möjligt, helst bara ett. För att kunna genomföra detta måste lantmätarna göra noggranna värderingar av bördigheten för alla byns åkrar så att de kunde fördelas på ett rättvist sätt. Det stora genombrottet för storskiftet kom på 1770-talet.

Grundtanken med skiftesreformerna var att effektivisera jordbruket genom att begränsa antalet åker- och ängstegar för varje gård och istället samla de enskilda brukningsenheternas ägor i större skiften. Statens förhoppning var att dessa förändringar skulle resultera i ökad nyodling och höjd avkastning. Den första moderna skiftesreformen som genomfördes i Sverige var storskiftet, vars förordning kom 1758. Skiftesreformen hade två huvudsakliga syften; dels skulle åker- och ängstegarna sammanföras i färre enheter, dels skulle den gemensamt ägda marken delas upp mellan brukarna för att därigenom hävdas bättre. Storskiftet genomfördes i stora delar av landet mellan 1758 och 1827.

Bönderna bodde ännu 1750 vanligtvis i tegskiftade byar, där varje gård kunde ha jord på 30-40 ställen. Under senare delen av 1700-talet påbörjade man visserligen den långvariga processen med att lägga samman jordbitarna (förordningarna om storskifte 1757-62). Längst kom man i Skåne. Men huvudsakligen hör skiftesreformerna till 1800-talets utveckling (enskiftesförordningar i Skåne 1803, Skaraborg 1804, nationellt, med vissa undantag, 1807 samt laga skifte 1827). Storskiftet innebar sammanläggning av tegar men byarna bibehölls. Enskifte och laga skifte innebar sammanläggning av marker och att byarnas bebyggelse ofta spreds ut i landskapet.

Storskiftet blev inte tillräckligt genomgripande. Kompromisser blev ofta nödvändiga. Fortfarande var ägorna för splittrade, den enskilde bonden var fortfarande beroende av sina grannar. I Skåne hade radikala skiftes idéer tillämpats av godsägaren Rutger Maclean på Svaneholm. 1782 - 85 delades jorden på Svaneholm in i kvadratiska enheter och byarnas gårdarna spreds ut en och en, var och en mitt på sina ägor. Detta blev modellen för enskiftet som stadfästes i slättlandskapen i södra Sverige 1803-04. Enskiftet var mest lämpligt på de stora slätterna, dessutom var det opraktiskt med två skiftes typer, storskifte och enskifte.

Skiftesrörelsen blev en dramatisk och ofta hårdhänt reform men skapade förutsättningar för rationellare jordbruk och nyodling och bättre försörjning av en, från 1750 kraftigt ökande, befolkning i torp, backstugor och statarebostäder. Statsvetare har sagt att den starkt centraliserade och odemokratiska statsmakten (kungamakten) i början på 1800-talet var en förutsättning för skiftets genomförande; landsbygdens befolkning var starkt konservativ och ovillig till förändringar. Ett demokratiskt styrelseskick med möjligheter för berörda att påverka besluten hade sannolikt omöjliggjort de stora förändringar som enskiftena innebar.

År 1827 kom därför en stadga om laga skifte som kunde tillämpas i hela landet. Laga skifte genomfördes på de flesta håll i mitten av 1800-talet. Utanför slättbygderna var det laga skiftet som i störst utsträckning kom att påverka odlingslandskapet. Lagakiftet kan sägas vara en modifiering av enskiftet och innebar inte fullt så radikala förändringar. Med laga skiftet fastställdes att en brukningsenhet maximalt fick omfatta tre ägolotter. För att alla brukare skulle få sin rättmätiga del av markerna krävdes att tidigare icke uppodlad mark fördelades mellan bönderna, vilket för många innebar arbetskrävande nyodlingar. För att kunna bruka de nya markerna blev vissa bönder ålagda utflyttningsskyldighet, vilket innebar att gården flyttades från bytomten.

När gårdarna flyttades ut sprängdes bykärnorna sönder. Vissa gårdar låg dock kvar på ursprunglig plats och ny bebyggelse på bytomten kunde uppstå i form av gatehus. Ersättning utgick för nedrivning av de gamla husen och transport och iordningställande på den nya platsen. Efter skiftena har många gårdar återigen splittrats genom hemmansklyvning. På grund av den kraftiga folkökningen under 1800-talets slut delades ofta hemman mellan arvingar.

I samband med laga skiftet inleddes den genomgripande utvecklingen av det svenska jordbruket som brukar kallas för den agrara revolutionen, vilken sammanföll med den stora befolkningsökningen under 1800-talet. Till grund för utvecklingen låg en mängd olika insatser i syfte att åstadkomma en rationellare jordbruksdrift. I samband med laga skiftet infördes cirkulationsjordbruk vilket innebar ett växelbruk av olika grödor på markerna, och därmed på sikt ett avskaffande av trädesbruket.

Brukarna strävade efter allt större sammanhängande jordbruksenheter, och olika åtgärder vidtogs för att åstadkomma sammanhängande marker, bl.a. utvecklades en omfattande dikningsteknik som fick stor spridning. De tidigare öppna dikena försvann och ersattes med dräneringsrör i tegel. Dels dränerades befintlig åkermark, dels stora arealer fuktig mark som tidigare fungerat som ängs- eller betesmarker och som omvandlades till åker.