Barn:
Lovisa Matilda Olausdotter, född 1854-12-21. Bosatt i Ljutamåssen, Långared
Augusta Olausdotter Johansson, född 1857-07-10, död 1936-02-24 i Hultet, Risveden, Långared
Sofia Olausdotter, född 1859-09-16. Till Göteborg 1879
Anna Charlotta Olausdotter, född 1864-02-12. Bosatt i Michigan, Amerika
Maria Olausdotter, född 1867-10-03, död 1949-06-25. Bosatt i Ingeborgsro, Lilla Högen, Västra Frölunda
Josefina Olausson, född 1871-09-03, död 1947-05-25 i Mårtensgården, Ytterstad, Stora Lundby, Vättle härad.

Där skogen måst vika för yxan - Risveden

Slåtterängar och beteshagar
I våra dagar har skogen värde för skogens egens skull, men så var
det inte förr. Visserligen var man beroende av timmer för
uppförande av hus på gården, men det fordrades inte många stockar
på vägg i en manbyggnad av den äldre typen. Även ladugårdarna
byggdes små och låga.
Vad nybyggaren först och främst intresserade sig för och som
gjorde förutsättningen för bosättningen i skogsområdet, var
sommarbete för boskapen liksom vinterfoder. Båda delarna skaffade
han sig på skogens bekostnad. Välbelägen mark, som efter röjning
lämpade sig som slåtteräng, inhägnades. Träd och buskar, som var
till hinders för gräsväxten, höggs undan, endast enstaka lövträd
fick stå kvar, först och främst sparade man på askar och lindar
samt en och annan björk.
Åkrar och ängar, som låg inhägnade i gårdens närhet, nämndes
inägor till skillnad från utägor och utmarker, som låg utanför det
inhägnade området.

Förutsättningen för att bönderna i skogsbygden skulle kunna
utnyttja den förhållandevis rikliga tillgången på sommarbete var
att man kunde insamla tillräckligt med foder för vinterperioden.
Först och främst tillvaratog man gräsväxten på inägornas ängar och
vallar, men detta foder förslog inte. Det verkligt goda fodret
måste drygas ut med starr och fräken, som man insamlade från
sankmarker och sjöstränder.

Med avseende på ängarnas art och beskaffenhet skilde man på
hårdvalls-, sidvalls-, strand- och starrängar. När bonden röjde
för att få slåttermarker, var det i första hand hårdvalls- och
sidvallsängar, han intresserade sig för. Karakteristiskt för dessa
ängar var stor rikedom på örter, som under våren och försommaren
stod i blom. Många örter stod i blom, då de föll för slåtterns
lie. Det var rikedomen på blomster, som gav välbärgat hö en så
angenäm doft.

Strandängarna gick under namnet mader. Härom erinrar sådana namn
som Storemaden, Alemaden, Sjömaden m. Fl. Dessa mader var i
allmänhet rikbärande, men fodret var näringsfattigt. Som foder
utnyttjades även halmen efter den urtröskade säden, även om den
var näringsfattig, men i brist på bättre åt djuren den gärna.
Huvudsaken var att man kunde föda fram dessa, till dess de kunde
ta sin föda ute. Det var under sommarmånaderna och hösten, som
nötkreaturen åt sig feta och växte till, så ock fåren. Hästarna,
som utnyttjades som dragare, måste däremot ha fullgott foder året
om.

Kalvar och mjölkande kor höll man på bete i någon hage i gårdens
närhet, men sinkor (icke mjölkande) liksom hästar och ungnöt fick
ta sin föda i skogsmarken utanför gårdens inägor. Här förekom
större och mindre gläntor där gräset växte friskt och frodigt.
Betet var lika gott som i hagarna, mången gång bättre, ty boskapen
hade större område att röra sig på.

Områden, där man avsiktligt fällt träden och röjt upp buskar, som
var till hinders för gräsväxten, nämndes fall. Vid valet av dessa
uthuggningar tog bonden hänsyn ej blott till gräsväxten utan också
läget i förhållande till gården, ty så långt möjligt var ville man
hålla boskapen på bete i gårdens närhet.

Under åren närmast efter uthuggningen frodades gräs och örter i
den feta myllan efter multnade blad och andra växtdelar. Boskapen
hade då ett lika gott bete på dessa fall som på nutida
kulturvallar. Efter några år avtog emellertid växtkraften, men
området behöll dock sin karaktär av betesmark. Genom djurens tramp
fram och åter blev marken hård och fast, ställvis en naturlig
gräsvall.

Utmärkande för fallen var stor rikedom på bär. Där man bränt ris
som låg till hinders för gräsväxten, så ock på vallarna efter de
gropar, där man bränt smideskol, förekom rikligt med smultron.
Utmed bergväggar och andra platser med varmt och skyddat läge
växte hallonris, och på tuvorna runt fallets halmultna stubbar
kunde det lysa rött, när lingontiden var inne. Det var här som
vallhulingar och vallflickor plockade visans "söta kröser". Dock
är att märka att sötman förutsatte full mognad, dessförinnan var
bären sura. Söta eller sura berodde för övrigt på hur man
värdesatte bären.

Odlad jord
Tillgång på slåtterängar och sommarbeten var alltså en
förutsättning för att nybyggaren skulle kunna slå sig ned i
Risvedens inre. I den mån tid och krafter stod honom bi, bröt han
upp jord till åker. Under tiden hade han sin utkomst av
boskapsskötseln. Hade han ett tillräckligt stort skogsområde till
sitt förfogande, kunde han kanske inbärga en och annan rågskörd
genom anläggande av svedja. Me i de fall nybyggaren hade fått sin
intaga utsynt på någon allmänning, hade han som regel ej något
större område att röra sig på. Efter ett par-tre år följde den
första kornskörden på nyodlad jord.

Den första nybyggaren hann vanligtvis inte odla så särskilt
mycket, kanske några kappland allt som allt. Men nästa innehavare,
som inte behövde hindra sig med att bygga hus, röja ängar och
sätta upp hägnader, kunde ägna betydligt mer tid åt
nyodlingsarbetet, givetvis under förutsättning att odlingsbar jord
fanns att tillgå. I de flesta fall var den hårt begränsad.

De byggnader, som den förste nybyggaren satte upp, var ytterligt
primitiva, varför dessa med tiden måste byggas om, vanligtvis
redan under den andre innehavarens tid. Nya tegar lades med några
års mellanrum till gårdens åkerareal. Och med tiden kunde nybygget
sättas i mantal och skattläggas. Därmed steg innehavaren i
graderna och blev fullvärdig bonde.

I Risvedens nordöstra del, där jorden i dalgångarna är
förhållandevis bördig, torde de flesta gårdarna ha uppodlats redan
under medeltiden, ty av 1560-talets jordbok framgår att gårdarna
då kunde sättas i mantal.

Barrskogens svedjor
Alldenstund den odlade jorden var av ringa omfattning på gårdarna
i Risvedens skogsbygd, odlades så gott som all råg på svedjor,
vilka man anlade utanför gårdens inägor, vanligtvis på någon ås,
bevuxen med barrskog. Gammal lag var att svedjan skulle bevakas
under fem dygn, ty om vinden friskade i, kunde den blåsa liv i
glöd, som låg och pyrde under askan.
Sedan svedjan burit en rågskörd, fick den växa igen, varefter den
utnyttjades som betesmark för fåren. Grässådden skedde med så
kallad självsådd. Det gräs, som dessa frambringade, var kort men
näringsrikt. Fåren trivdes på svedjorna där de hade fri utsikt.

I och med att kronan lade beslag på den del av Risveden, som var
allmänning, blev allt huggande och allt svedjande strängeligen
förbjudet. Men under de många och långa krigen förekom att kronans
skyttar och bevakare måste gå ut för att bevaka rikets gränser,
även annan krigstjänst kunde förekomma. Och under de
trötthetsperioder, som följde efter krigen, var det si och så med
bevakningen.

"Under 1600-talet hugger man här, sveder och säljer timmer i
lönndom och pliktar", skriver Carl Lindblad i sin
häradsbeskrivning. "År 1684 blevo 37 bönder pliktslagna".

Krigen gick ej heller spårlöst förbi vad ekskogarna beträffar.
Härom skriver Carl Lindblad: "Under de sex år (1613-1619), de sju
panthäraderna lågo under danskarnas spira, hunno dessa att
grundligt utsuga dem. Man såg det bl. a. På de förödda ekskogarna"


Det tycks också som att kronan förlorat intresset för Risveden,
sedan ekbestånden var uthuggna. Barrskogsområdena ansågs
värdelösa. Området var stort, och i dess inre delar måste man
färdas på tidvis svårframkomliga klövjestigar för att komma från
gård till annan. Här rådde bönderna sig själva. Äganderätten var
bara en formalitet. Det kan också tänkas att vederbörande
myndighet bortsåg från lagar och förordningar, ty utan svedjor
måste befolkningen svälta och fara illa.

Det förekom dock att personer, som anlagt svedjor på kronans mark,
blev anmälda och lagförda. De förlorade då ej blott rågskörden
utan därtill kom dryga böter, vilka fattiga skogsbor inte gång
förmådde gälda. Följden vart att de måste göra en resa till
Vänersborg för att i därvarande länsfängelse "sitta av" böterna
med vatten och bröd som enda kost. Vad som gjorde detta straff så
svårt var bristen på salt. Enligt ett stort antal folkminnen
berättas, hur personer, dömda till vatten och bröd, smugglade med
sig litet salt. En och annan lyckades, men de flesta misslyckades.

Trots lagar och förordningar och de kännbara straff, som många
måste utstå, fortsatte skogsbefolkningen med sitt svedjande. De
tog risken hellre än att svälta. Det var ej utan orsak, som
Risveden i början av 1800-talet omnämnes som en ödelagd och
värdelös allmänning.
Kullings härad återfick sin del av allmänningen år 1842.

Att svedjorna förekommit ganska talrikt i Risveden framgår bl. a.
Av de många namnen på sved, såsom Svedjehagen, Östra och Västra
Svederna, Havresvedjan, Åsbrosvedjan m. Fl. Dessa gårdar har
uppstått på så sätt att man odlat upp svedjorna till åkrar, vilket
tycks ha skett förhållandevis tidigt, förmodligen på 1500- och
1600-talen.
Sista gången en svedja brändes i risvedsbygden var år 1905. Denna
svedja avsåg likaså rågsådd och anlades på Vangheds ägor i
Långareds socken.

Jutåsen
Vad den geologiska bildningen beträffar utgör Jutåsen ett
undantag. Denna ås ligger där Ålanda ström når fram till Mjörns
nordvästra vik och består av väldiga sandlager, vilka en mäktig
ishavsälv hopat i lager på lager till samma höjd som det
bakomliggande Åsjöberget. Berget bildar vägg och stöd för åsen.


Arelids rote, på Holmängs skog, Ljutamossen, även stavat
Jutamossen, Jutamåsen.

Ale härad låg i Älvsborgs län, Västergötland, nordost om Göteborg,
mellan Göta älv i väster och sjön Mjörn i öster. I älvdalen och
längs älvens biflöden präglas landskapet av jordbuksmark. I öster
dominerar vildmarksområdena Risveden i norr, samt Alefjäll och
Vättlefjäll söderut.

Ale är tidigast omnämnt 1262 (Alyr). Namnet anses vara plural av
ett ord som antingen syftar på trädslaget al eller på ett
fornsvenskt ord för helgedom.

Häradet omfattade socknarna Hålanda, Kilanda, Nödinge (innan 1888
utom Skårdal, nuvarande Bohus och Surte), Skepplanda och Starrkärr
i nuvarande Ale kommun; Ale-Skövde, S:t Peder och Tunge i
nuvarande Lilla Edets kommun; samt Östad i Lerums kommun (sedan
1975 delvis avstyckad till Långareds församling i Alingsås
kommun).

Ale härad gränsade på den svenska sidan till häraderna Sävedal,
Vättle, Kulling, Bjärke och Flundre, samt på den norska sidan till
skeppsredorna Torpe, Faxe och Hising - sedermera Inlands Torpe,
Inlands Södre och Västra Hisings härader.