Granrisabygd: trakten kring Alingsås, som förr gick under namnet Granrisstan. Kallad så då åtskilliga bönder runtom sålde granris och julgranar till områden främst västerur, där efterfrågan var stor.
Granrisbygden – större delen av skogsbygderna inom Ale, Alingsås och Vårgårda kommuner. Dessutom Borås kommuns nordostligaste socknar, samt den skogrika trakten norr om Risveden.
Vårgårdatrakten är gammal kulturbygd. Namnet Vårgårda finns nämnt redan 1420. Då skrevs namnet Walgaardha, senare även Walgardh, vilket troligen betytt vakthållningsplats.
Skogsbygden låg vid sidan av de stora stråken som bestod av stigar som korsade varandra i alla riktningar. Det kunde vara bredare leder och smärre, var och en med sin funktion. Nötta av folk, fä och kärror.
Dessa stråk var nödvändiga förbindelselänkar – enda kontakten med granngård och gränsande bygder. Mellan ensliggande skogsgårdar och mindre bybildningar.
Den genuina ridstigen finner man bara fläckvis och sällsynt i Götalands skogbygder.
En av de mycket få resterna går över Risveden, genom Långareds och Hålanda socknar.
Den var en del av den genande ridstigen över Gräfsnäs och Hålanda byar.
Ridstigen förband i sin tur den urgamla vägen mellan Gamla Lödöse, i trakten kallad Gemmelös, och Skara, sedan urminnes tider en handelsknut och ett kulturellt centrum i de västgötska kärnbygderna.
Av den gamla ridstigen över Risveden gör bara en liten, sträcka skäl för namnet idag – mellan Hyndereds hage och Björsbo gårdar. Övriga delar har breddats för häst och kärra, glömts bort och ersatts med andra stigar.
Senast nyttjad med ursprungligt syfte under 1700-talet.
Körkestigen över Högaskoga från Rällsbo ödegård till stångaboda, en bro av små stockar lagda över våtmarken. Bortanför korsstenarna, över en liten mosse, för att underlätta övergången.
På den nya ekonomiska kartan är platsen markerad med ett fast fornlämning.
Stigen gick strax ovanför Grandal’s damm, över Kôrstena, Viesbacke, Lohallera å Ringdale´t.
Stigen användes ännu fram på 30-talet.
Vid Varpabrona fanns förr en offerkast.
Vintern var den tid då skogsbygdernas isolering kunde lätta något. Man hade mer tid att umgås och resa in till städer och samhällen runt om i bygderna. Senhöst och vår däremot, då is och snö varken bar eller brast och då de redan illa tilltygade vägarna mer liknade gyttjediken, höll man sig mest hemma. Under senvåren, sommaren och en bit in på hösten hade man fullt upp med jordbrukets skötsel. Då gav man sig inte tid till mer än hastiga besök i tätorterna. Släden och kälken var förr de vanligaste färdmedlen om vintern.
Länk:Hällkista på Jättakullen
Källa: Granrisabygd av Claes Siöstedt, Gammalsvenska strövtåg 1977 Vårgårda
|
|
