Västergötland, hur tog man sig dit egentligen? Ja, för de härskare som hade Nordsjön, Skagerack och Kategatt som sina hemmavatten var det bara att fortsätta uppför Göta älv. Älven var farbar fram till fallen vid Lilla Edet, den plats där Lödöse grundades som ett centrum för långväga handel på 1000-talet. Därifrån var det inte långt genom skogarna inåt land, för den som ville ta sig fram till Västergötlands inlandsbygder. Flera andra vattenvägar ledde hit från västkusten. Man kunde följa Ätran eller Nissan upp från hallandskusten in till de bördiga tätbefolkade västgötaslätterna.
 Västergötland vette alltså åt väster. I andra väderstreck låg landskapet omgivet av jättelika skogsbälten med få vägförbindelser genom. Därför kom inflytandet att bli särskilt starkt just här från den danska rikssamlingen (det danska väldet sträckte sig ju över Halland, Skåne och Blekinge, liksom även in i Bohuslän under första halvan av 100-talet). På det hela taget kan man undra hur det kommer sig att denna del av nuvarande Sverige inte införlivades i det danska riket istället.
 Missionärer kom till Västergötland från Danmark, Norge och England. De kom via den danske Knut den stores nordsjöimperium, eller i efterdyningarna av det. Men också den norske kungen Olav Haraldsson sände engelska missionärer hit under en tid då den norska kungamakten stod fri från danskt överherravälde.
 Man kan ana att en balansakt krävts av Västergötlands stormän för att bemöta de starka grannarnas anspråk på inflytande. Vilka dessa västgötska stormän var vet vi inte, bara att fornlämningarna vittnar om att det funnits flera betydande bygder här. Källorna nämner också att västgötarna knöt förbindelser åt annat håll än det dansk-norska.
 Kanske var det för att hålla de mäktiga grannarna stången som Västergötland såg till att ingå förbund med Svithiod, svearnas område vid Mälaren, i en federation som på 1000-talet uppenbarligen var ganska lös. Kanske var det av samma skäl som de i början av 1000-talet hälsade en biskop utsänd från en annan kyrka än den engelska välkommen till sitt område. I alla händelser var Västergötland ett strategiskt gränsområde mellan danskt, norskt och svealändskt inflytande. Ett område där många olika intressen sammanstrålade, som gällde både kyrkligt och politiskt inflytande. Landskapet var därför också av särskilt intresse för den stormakt som räknade Norden till sin maktsfär, det tyska kejsarriket och dess ärkebiskop i Hamburg-Bremen.
  En kristen kung gjorde sig gällande här på 1000-talets början: Olof Skötkonung, som också präglade mynt i Sigtuna. Legenden säger att han lät döpa sig i Västergötland, av en engelsk missionsbiskop (vilket kan ifrågasättas eftersom han präglat kristna kors på sina mynt redan på 990-talet). Mer trovärdiga uppgifter förmäler att han omkring år 1015 erbjöd den tyske ärkebiskopen att grunda ett biskopssäte här. Detta var det första kyrkostift som inrättades på svenskt område.
 Vad som försiggick i Skara vid 100-talets början vet vi inte. Vi kan knappt ens göra oss en bild av vad som fanns på platsen under den första tiden. Till omfång och betydelse lär dock biskopssätet i Skara knappast ha kunnat mäta sig med de stora kungliga myntorterna Lund (som inte blev biskopssäte under Hamburg-Bremen förrän mer än tre decennier senare, på 105+-talet), och Sigtuna (som den tyske ärkebiskopen gjorde ett misslyckat försök att närma sig först omkring är 1060).

Källa: ”Spåren av kungens män”, Maja Hagerman 1997, Stockholm