I bondesamhället var det inte förälskelse och kärlek som bestämde vem man gifte sig med. Vilken familj man kom ifrån, hur stor gård familjen hade mm var viktigare. Man behöver bara gå tillbaka till början av 1900-talet för att det skulle ha varit otänkbart för en gift kvinna i Sverige att gå utomhus utan hårbeklädnad. Håret fick ej visas utan man bar alltid någon form av huvudbonad. Detta levde längst tid kvar på landsbygden. Känd är den historia om en kvinna i en bondby som skulle uträtta ett ärende tidigt på morgonen. Hon struntade i huvudbonaden och hade bara nättsärken på sig (något under bar man ej, under kläder fanns inte) när hon gick ut. Trots den tidiga timmen möter hon en granne. Snabbt som ögat lyfter hon särken så att håret täcks. Det var viktigare att skyla håret än resten av kroppen.

 I bondesamhället sattes de gamla "på undantag". Det betydde att de lämnade över gården till något av barnen och flyttade till en mindre stuga på gården, undantagsstugan. Man skrev ett kontrakt där det stod vad de unga skulle ge de gamla varje år: ved, säd, hö osv. Detta kallades födoråd och födorådstagare. Pigor och drängar, som kanske arbetat hela sitt liv på gården, fick ofta stanna när de blev gamla. De kallades inhyse-hjon. Men alla på landsbygden bodde ej på bondgårdar. Det fanns många fattiga och sjuka som måste klara sig på det som bönderna ville ge dem. I mitten av 1800-talet började man auktionera bort fattiga barn och gamla till de som hade lägst krav på ersättning från socknen för att ta hand om dem. Ofta fick barnen arbeta hårt på gården dit de kom. Aktionerna med fattiga människor fortsatte ända till 1918.

Drängar och pigor

   En drängar respektive en pigor var tjänstefolk på bondgårdar. Dessa benämningar användes i början även för ogifta söner och döttrar som arbetade hemma på föräldrarnas gård. Dessa benämningar används fortfarande bl.a. i Danmark för pojkar och flickor. I Sverige så kom anställda att kallas för tjänstedrängar respektive tjänstepigor för att skilja dem från gårdarnas egna söner och döttrar. Sedermera kom benämningen drängar och pigor enbart att användas för anställda. Andra benämningar för anställda på bondgårdarna var förutom tjänstefolk även tjänstehjon och legohjon.

 Dräng: En dräng var således en jordbruksarbetare och utförde grövre sysslor på gården. Drängarna var vanligen ogifta och anställdes i regel på helårskontrakt. Deras anställning lydde under tjänstehjonsstadgan. Under 1700- och 1800-talen var drängarna färre till antalet än pigorna, utom i Bohuslän och Skåne, där fisket resp. det tunga jordbruket krävde mansarbeten i större omfattning. På de större gårdarna bodde drängarna ofta i en särskild drängkammare eller i en separat byggnad, en sk. drängstuga.

 Piga: En piga var en tjänsteflicka som arbetade på bondgårdar och vanligen städslad årsvis. De arbetade med en mängd olika arbetsuppgifter. På gods och herrgårdar hade de mer specialiserade uppgifter som kökspiga, lagårdspiga etc.

Legostadgor

Släkt; Mellan 1664 och 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och hans tjänstefolk i ett antal legostadgor. Fram till 1920 tillät dessa stadgor arbetsgivaren att utöva aga. Efter 1858 fick det dock aga endast ske mot män under 18 och kvinnor under 16 år. Löner och anställningstid reglerades också av stadgorna. Förutom mat och husrum och klädesplagg fick tjänstefolket även en mindre kontantsumma. Den första legostadgan utfärdades 1664 och följdes av nya stadgor 1686, 1723, 1739, 1805 och 1833; den sistnämnda upphävdes först 1926.
Slankveckan eller friveckan var en fri vecka som medgavs för tjänstefolk som bytte tjänst, allt enligt legostadgan Drängen eller pigan skulle inställa sig i sin nya tjänst senast sju dagar efter flyttdagen.
Flyttningsdag eller flyttdag var den dag då ett legohjonsavtal upphörde. Utanför Stockholm var det den 24 oktober, i Stockholm även 24 april (enligt 1833 års legostadga). Innan dess hade tjänstefolk anställts vid Mickelsmäss (29/9) för ett år. Detta datum ändrades dock låg inom böndernas arbetsår. I samband med byte av tjänst och bostadsort fick man en veckas ledighet (i städer 4 dagar), den sk. friveckan eller slankveckan.
Husaga Husbonden hade rätt att kroppsligen bestraffa både hustru, barn och tjänstefolk. Enligt de medeltida landskapslagarna ägde husbonden rätt att med måtta aga både sin hustru, sina barn och sitt tjänstefolk. I 1734 års lag fanns inga bestämmelser om mannens rätt att aga sin hustru men däremot bestämmelser om föräldrars rätt att aga sina barn. Husbondens och husmoderns rätt att aga sitt tjänstefolk reglerades framför allt i de olika legostadgorna. År 1920 avskaffades helt och hållet husbondens rätt att aga sina tjänstehjon.

Bonden

   Bönderna utgjorde i äldre tid huvudparten av Sveriges befolkning. Ungefär 90 procent av alla invånare levde direkt av jordbruket.
Odalbonden innehade sin jord med full äganderätt (odalrätt) och var en s.k. skattebonde.
Landbonde (landbo) innehade och brukade annans jord (arrenderade).
Frälsebönder arrenderade Adelns jord.
Kronobönder bebodde kronans hemman.
Allmänningbonde hade upptagit jord på allmänningarna.

Andra begrepp

Allmänning, allmänningsjord var gemensam oskiftad mark för by, socken och härad eller landskap. Även vattendrag kunde vara allmänning.
Frälsejord, jordnatur som angav att adelsman var ägare. Hela byar kunde vara frälse. De var i så fall underkastade bestämmelserna för lantmäteriförättningar, eftersom de inte var skattepliktiga till Kronan.
Hemman hade  i motsats till lägenhet en viss skattekraft och var "satt i mantal": Ett hemman kunde vara obebyggt.
Inhyses, en som var bosatt på annans ägor, dvs en obesutten. Inhyses kunde med tiden genom nyodling etc bli föremål för skatteläggning. Åtskilliga sådana fastighetsbildningar uppstod på 1700- coh 1800-talen i folkökningens Sverige. I bygdetraditionen kan de ofta felaktigt uppfattas som "mycket gamla".
Krono, en gård av krononatur innehades av kronobonden med åborätt, som kunde överlåtas på efterlevande. Ett kronohemmans skötsel övervakades av kronofogden. Skillnaden mot ett skattehemman med självägande bonde var mmycket liten. Hela byar kunde brukas som kronohemman. Mot slutet av 1800-talet hade antalet kronogårdar minskat drastiskt. Statens (kronans) fastigheter förvaltas idag av Domänverket.
Lägenhet, de redovisas endast undantagsvis i lantmäteriakter, eftersom de inte var skattelagda. Torp är exempel på "lägenhet".
Mantal; Ett kameralt begrepp, angivande en fastighets förmåga att delta i skatter. En gårds mantal grundade sig på taxering och inte på ägovidd. Ofta var hela byn ett mantal och gårdarna delar därav, t ex "en åtting": Mantalet är alltså inte till någon ledning, om man vill veta arealen.